Huvva vad jag slitit ont hela den här veckan, det har varit sjukt tufft med pluggandet och jag har inte alls varit på topp. Men efter ett gäng låååånga, välgörande sms med ♥ så lossnade det helt igår eftermiddag. Helt plötsligt fattade jag allt, helt plötsligt gick saker in i det förbannade kraniet utan att hjärnhelvetet rymde iväg till att fundera på mygg och såna där grästuvor med hänggrässtrån på, ya know, som gör att de ser ut som huvuden och annat lika relevant som jag innehar magisterexamen i. Och jag satt och pluggade till sena natta och jag tog in informationen utan problem. What happened liksom?! Nu vet jag att det går in saker i vaacuumet ibland, kanske kan jag ge fan i att göra upp domedagsscenarion framöver? Tack. Jag skulle uppskatta det, ja.

Återupplivade mig själv tidigt imorse och satte igång igen, för idag var det slutexaminationen i Samhällskunskapen! And I did it! Och OJ så jag gjorde det! Läraren tyckte att jag svarade väldigt snabbt och bra på alla frågor. SÅ NÖJD JAG ÄR!!! JAG KAN!!! Jag halvdog inte ens där framför webcamen som jag nära nog gjorde när det var Nk:n utan kände mig rätt lugn underligt nog, thank God. Då höll jag ju på att vibrera av stolen och ut genom dörren och hyperventilerade näsborrarna så de blev ett enda stort hål av nervositet.

Han frågade mig även om jag köpt ett nytt tangentbord, haha. Kaffeincidenten som försatte mitt stackars tangentbord i koma ett par veckor lagom till det första uppdraget, remember? Jag nämnde det till honom i min presentation i det första provet då iPhonen och iPaden inte samarbetar så bra med skolans webverktyg och jag inte hade nån aning om hur det jag skrev i mina svar såg ut för honom. Han hade skrattat när han läst det.

Gulligullade kattbäbisar och fick mat hos mamma och pappa. det är ett under att de där små liven inte är utslitna vid det här laget, finns dock risk att de snart antar trasmatte-style av allt gos och hantering de små fluffarna får utstå. Fick förresten ett riktigt kissekattnmobilskal av bästaste Cecilia också innan jag drog från stan, love it! *hysteriskt flin*

Nu finns det ett jävvla gäng The Pushers-foton att glo på för den som är intresserad. Klicka på bilden nedan så kommer ni till galleriet. Det ska egentligen rensas bort en stor hög med alldeles för brusiga och knepiga och tjatiga foton, men just nu orkar jag inte eftersom jag har ett internet som är lika snabbt som snailmail. Satt hos mina skapare igår och redigerade och försökte välja ut några bland de 200 bilder jag tog på spelningen i fredags och laddade upp, jisses. Jag vill ha ett ljusstarkare objektiv så jag slipper ha ett ISO på en miljon och därmed få brusiga bilder varje gång jag ska fota såna här tillfällen! Tomtejävel?! Öh! Var även nere i g:a prästgården och g:a mejeriet och fotade interiörfoton som ska användas till Ljusnedals hemsida, om de duger.

För övrigt så har jag ett ass med väldigt ömt skinn dagen till ära, så idag sitter jag på mjuka underlag. Tog cykeln till och från mor och far igår… Vilken totalt outnyttjad yta på kroppen det måste vara det där som blir helt jävla massakrerad av att sitta på en cykelsadel några minuter! Jag tror minsan att jag ska ta och leta upp ett stycke hästsadel och tejpa fast på den istället, så kan jag vila fötterna i stigbyglarna när det går fort fort fort neråt. Smart Grinde.

Knäppte kort på kissemissminiatyrerna också, försökte i alla fall, nu har de blivit såpass stora att de börjat tro att de är livsfarliga och studsar omkring i sidled och attackerar och ramlar. Och ramlar. Och ramlar. Små fluffiga fyllon ser de ut som när de går och springer. Jag blir ju livrädd för två bomullsbollar med noll balans som är så söta så man dör. Man dör verkligen. The horrible death of cuteness. Men jag hann inte redigera klart de bilderna förrän jag blev utslängd av mamma. Grattis små flurtussar som fyller 4 veckor idag!

Klick ånn dä bild!

För övrigt är jag lite fundersam idag, känns sisådär, känns konstigt. Hoppas det är tillfälligt bara, för jag vill ju verkligen att det ska kännas bra, och ingen känsla som blir permanent. Det visar sig snart.

Idag är en sån där down-dag, riktigt riktigt down, det började redan igår kväll när jag kom hem från Sthlm. Tråkigt att åka från finaste, tråkigt att komma till en tom lägenhet, inte ens Herr Randig var ju hemma. Stressen och allt folk i storstan tror jag påverkar mig mer än jag tror, det är hemskt hur det är där, jag blir snurrig och avslagen direkt. Hur orkar folk ha det sådär? Prestationsångest över skolan, stopp i huvet. Tankar i miljontals som snurrar runt runt runt, så mycket jag har att ta tag i men det kör bara ihop sig i skallen och tillslut rasar jag ihop. Jag ligger inför en utredning som drar ut på tiden, jag behöver veta nu och jag behöver få åtgärder NU. Det är så uppenbart, speciellt nu när jag pluggar, att jag nog högst troligt har en diagnos. Och jag behöver få ordning på den, annars funkar det inte.

Annars så var det en väldigt trevlig helg nere i Stockholm, så skönt att träffa älsklingen igen. Vi bodde hos hans broder med tjej, så trevligt! Och icke att förglömma Herr Vaktmästarn Nilsson, en väldigt speciell och go och döv kissemissfarbror. Var ju på spelning på fredag kväll och spanade på min alldeles egna rockstar drack öl, umgicks i trevligt sällskap och kameran fick äntligen gå varm efter en tid i dvala, så jag hoppas nån bild blev ok, lär komma upp ån dä nät sen då. I lördags hade vi en mysdag på Historiska Museet, ett ställe helt i min smak.

Och vi har vilat och sovit och tagit det lugnt, sånt vi gör allra bäst, så otroligt obeskrivligt skönt det är att ha hittat nån som är precis som jag i så många avseenden, nån som har samma låga energidepå som jag och som uppskattar tupplurar mitt på dagen och lugn och ro. Vad jag ser fram emot en sommar på fjället, i en stuga, vid en öppen eld, med fiskespö i hand, små utflykter och upplevelser. Fullt av regelrätt Livskvalité.

Nu har jag just haft brodern på besök här, mycket trevligt. Han var t.o.m på affärn och handlade åt mig innan han kom hit, vilken snällingbror jag har. Vi diskuterade några småplaner inför sommaren och så, ser fram emot det! Åh vad jag älskar att jag bor här äntligen! I mitt paradis! Bland mina nära och kära.

Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg bara om mina bussresor den här helgen också, upplevelser av oangenäma slag, men det får bli en annan gång. Men nu är det back to reality igen, fan… Känns inte bra idag… Känns omöjligt idag faktiskt. 5 timmar to go, men det är som en vägbom där borta, där jag lagrat min kunskap, och jag hittar inte nyckeln…

Hans Höghet Vaktmästarn Nilsson får pryda detta inlägg.

…Härjedaling! Jag dog inte på kuppen, som det kanske har verkat. Det är nog mer som att det här internetet var ”viktigare” i stan, inne i bunkern, en flykt från verkligheten. Det där riktiga bloggsuget har inte funnits, behovet har inte funnits och finns inte nu heller egentligen. Jag mår mest bara gôtt. Det blir kanske annat när jag landat riktigt, har ju bara bott här strax över en vecka. Tilt och jag pysslar på här i våran lilla men mysiga lägenhet som ligger på sådär alldeles lagom avstånd från byns centrum, när matte anser det vara varmt nog att ha fönstret öppet ska så även herr tilt få utforska sina nya jaktmarker så han slipper sitta och skälla upprört för skatornas döva öron genom fönstret. Matte lär få en och annan färsk köttbit levererad också. Jag ser fram emot det… Inte så värst…

Enda nackdelen jag kan komma på här är att jag fryser ihjäl mest varje gång jag duschar, sjukt jobbigt att återuppstå gång på gång ska ni veta, då vattnet känns som det är under kroppstemp oftast och den gigantiska varmvattenberedaren innehåller typ 2 liter varmvatten. Att duscha blir därmed en stressig och ytterst pulshöjande aktivitet, obra inför läggdags. Men jag har en kamin! Så en plan kan vara att elda mig svettig och leka bastu inför varje gång jag planerar en dusch, det är enda gången jag kan acceptera att kallvatten rör vid min kropp och tycka att det är okej. Någorlunda sisådär okej. Well, man kan inte få allt här i världen. By the way ska jag väl nakenbada i fjällbäckar och tjärnar i sommar, so who am I to klaga på vatten som faktiskt har kroppstemp liksom.

På fredag ska jag prova på att åka buss i 9 timmar, spännande. Jag ska även prova på att kliva upp och passa bussen klockan 6 på morgonen, spännande. På söndag när jag far hemåt i ytterligare 9 timmar ska jag skriva prov på bussen, spännande som satan! Tid att plugga har jag ju, om jag ids. På fredag kväll är det nämligen The Pushers och Stry & Stripparna nere i Stockholmo serrni och jag tänkte stå där framför scenen och dregla lite. Sen tänkte jag hångla upp sångarn i ett av banden.

Såhär har jag det ungefär. Jag klagar inte, på nåt, förutom vatten. Annars har jag varit på en jävla massa promenader och bara njutit, myst med herr snyggast, härjat med mamma och pappa och gosat med deras (bortbytings)kattbäbisar. Pussen är till alla er jag saknar…

Jag är alldeles omtumlad nuförtiden, är det verkligen så att det är min tur nu? Är det min tur att få flyt i livet, att hitta min plats på jorden och få leva där jag mår som bäst och har fullkomlig ro i själen? Kan jag äntligen ha hittat min själsfrände, min bäste vän, min älskade? Kan det verkligen vara sant? Den ena positiva saken efter den andra ramlar över mig nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, hur jag ska tacka, vem jag ska tacka. Jag är bara så jävla TACKSAM! Jag känner mig lite som ett halvmiffo när jag går omkring och flinar upp mig rätt vad det är om dagarna, när jag tänker på hur bra allt är nu. Jag minns inte när jag kände mig såhär glad sist, så genuint glad över allt bra som händer. Om några dagar påbörjar jag en ny resa, på en plats jag hoppas att jag kan stanna livet ut. Livet har nog fan aldrig känts bättre! Och jag är så in iiii helvete tjatig om det dessutom.

Gjort mitt första uppdrag i samhällskunskapen nu ikväll, very annorlunda mot Nk:n kan jag säga. Nu skulle det helt plötsligt letas olika artiklar på nätet som skulle analyseras och det skulle pratas politik. Inte nog med att jag fick brain freeze utan att äta isglass pga den upplysningen utan jag tog även och hällde ut tredje kaffekoppen för dagen över tangentbordet och allt annat som var i vägen inkl. mig själv så det skrev 3 random bokstäver för varje knapp jag tryckte på, det såg ut som jag lärt mig ett nytt språk. Kanske hade givit mig ett MVG men jag vågade inte chansa. Så det var bara för mig att sätta mig och skriva provet på iPad:en och även på iPhonen då inte ett dugg funkade som det skulle på skolans sida via nåt annat än en hederlig dator. Skitlätt, skitkul, gick jättefort, nej. Klar blev jag, hur det ser ut när lärarstackarn ska försöka läsa vette fan heller.

Igår fick jag finfrämmande av underbara vännen Cecilia. Slet med mig henne på en promenad runt berget det första jag gjorde, hähä! Och det är fasen som att gå och bära runt på en till människojävel på ryggen om man får för sig att sällskapa med två apostlahästar till på promenaden och dessutom PRATA samtidigt. Herreguuuud vad vi flåsade i takt mellan orden, för tyst går det ju icke att vara. Sen blev vi sittandes här ett bra tag och surrade sönder allt och inget som vanligt, bästa finaste vännen.

Ibland blir glädjetårar helt enkelt utbytta mot rädsletårar, att allt ska visa sig vara för bra för att vara sant.

Gick till Hörcentralen idag för att ta bort ett program i superöronen, tv-programmet, ytterst få är de som har tv-program i öronen. Inget jag kan rekommendera direkt då jag hörde sämre än utan superöronen och dessutom fick gammal-plåtburk-full-med-rostiga-skruvar-och-muttrar-som-skakar-våldsamt-i-takt-till-nån-dödsmetalldänga-ljudeffekter på köpet. Hade kanske varit passande att använda på nåt program om den gamla ärtsoppeburkens historia eller liknande.

Kånkade med mig min nye favvo iPaden och samhällskunskapsboken för att sätta mig på nåt fik för att plugga. Trodde jag i min enfald, tänk att jag kan grundlura mig själv så till den milda grad jämt och några minnesceller verkar jag inte alls ligga inne med som kan berätta för mig att det kommer inte funka – inte den här gången heller… Jag hamnade på G:a Tings för det är det enda fik jag vet att det finns gratis wifi på. Och billigt kaffe, icke att förglömma. Och för att det brukar kunna spelas helt okej musik där.

Men… För det första så spelar dom rap och R’n'b (stavning på skitmusik?!) och sånt där som jag absolut inte orkar lyssna på! Jag är allätare precis som med mat, men när det gäller sån där musik får jag fan örvärk och drabbas av kronisk utmattning direkt. Det är ungefär lika äckligt som vitlök och bea är i mat. Så nu sitter jag här med mina hörlurar som jag THANK GOD packade med mig och lyssnar på gamla hederliga The Cure i mobilen och verkligen statuerar exempel för vad jag anser om deras poppande. Jag ser nog att musikbestämmarn står bakom spotify-datorn och diggar coolt med sitt kranium. Jisses. För det andra blev det ett jävla rännande på personalen så jag blir alldeles yr.

Inväntar förbikik av Jossan strax, sen beger jag mig nog hemåt igen i lappvantesnöandet och kryper ner med Herr Randig istället.

Men jävlar vilken oproduktiv dag gårdagen var, helt sanslöst. Det blev en lång resdag i fredags, for ju från Sthlm vid halv 9 på morronen och var hemma strax före 8 på kvällen och då la jag mig i sängen direkt. Helt slut. Jag gjorde inte ett endaste dugg sånt där som jag ”borde” göra igår utan gick i nåt slags vakuum hela dagen, låg i sängen till på eftermiddan och lekte med iPaden, spelade Backgammon till förbannelse och våldtog AppStore. Åt ett ägg med lite majonäs till frukost, kopiösa mängder kaffe, två skivor kassler till seeen middag och sen vräkte jag i mig chips och mackor eftersom jag av nån underlig anledning blev svinhungrig på nattkröken. Magen är glad idag kan jag nämna. Jag kom helt av mig, saknade så det gjorde ont, men efter ett gäng fina sms på kvällen kändes det lite bättre.

Fick en så underbar nyhet av mamma på förmiddan så jag visste inte vart jag skulle göra av mig, det är tur att jag bor i en bunker så ingen hör mig varken skrika eller gråta. Förutom stackars Trynolf Af Rand då, men han är 11 år snart och ganska härdad av sin matte. Så det var glädjetårar och saknadstårar om vartannat igår. Nu gäller det bara att fixa det praktiska. Hej nya liv! Hej då gamla skit! Nu blir det bra.

Tack för att mina önskningar slår in! ♥

Idag måste jag plugga. Och börja ordna och kolla runt lite. En promenad ska det bli, around the mountain, för nu har the ass jobbat i latmask-mode för länge igen. Frukost är också en plan, först… Gris får det bli. Gött. Men… saknar… ♥

Jag tog och satte mig på ett tåg ner till storstan i onsdags morse som sagt, en mycket nervös upplevelse men fram kom jag och den finaste hade inte glömt bort mig som tur var. Men jag blev ju ett stycke förvirrad och uppstressad varelse direkt bland allt folk och den jävla farten alla har i den stan. En fjällämmel som mig är ju inte alls van sånt.

Men jag blev myyyycket väl omhändertagen så jag lever än. Det har mest blivit sovande, i onsdags gjorde vi mest det – resfeber natten innan för båda två tror jag så vi var dyngtrötta. En film och mys på kvällen och fika med godaste pajen jag ätit på länge på ett café. Igår tog vi en långpromenad runt Haga slott och mötte tydligen The Very Kronprinsessa med make och glin, det totalmissade jag… Hur nu det gick till. Vi samtalade i alla fall med ett gulligt andpar som kom fram till oss efter stigen, det var förmodligen mer givande än att glo på såna där monarkigrejer. Åter i stan gick vi på ett fik igen och kom fram till att fiol hade han inte smakat, ja, just fiol, och diskuterade middagen som skulle bestå av styckad och tillagad flykting, bara en massa tok så tårarna sprutade och folk runt omkring undrade nog verkligen hur det stod till med de där typerna borta i hörnet som skrattade så de grät under hela fikastunden. Sjukt kul. Blev sen placerad i tv-soffan medan snyggkocken lagade middagen som var helt underbart god. Styckad flykting alltså.

Helt klart de mysigaste, trevligaste dagarna jag haft på mycket mycket länge, åh vad jag mår gott i det sällskapet. Det liknar inget annat. Så lättsamt, så naturligt, bara så bra. Så många likheter, så mycket förståelse, omtänksamhet, lika tänk, samma drömmar. Nästan för bra för att vara sant. Men det är det inte har jag bestämt, det KAN faktiskt vara såhär bra OCH vara helt sant! Underbart helt enkelt, helt jävla underbart.

Upphämtning vid porten fick jag tidigt imorse av snällaste Roger som så lägligt skulle till västra idag. Och avsläppt blev jag i Sveg så jag har nu klämt en kräkmacka och en kaffe på konditoriet här, utböling är jag uppenbarligen och väldigt underligt är det nog att fika ensam, såsom de glor. Men snart ska jag ta bussen vidare mot min ”storstad” där jag inte är fullt lika förvirrad som tur är. Men det blir en lång dag innan jag är hemma hos min minitiger.

Huvva, jag har fortfarande inte hämtat mig från nervositetsattacken jag hade imorse och även inatt för den delen. Men jag gissar att jag sitter på rätt tåg, i rätt vagn och att jag kliver av på rätt ställe. Konduktören har kollat min biljett så det borde gå bra, men jag är ju professor i ämnet: ”oroa sig i onödan – aaaaaall the time”. Det är bra att jag promenerar en timme varje dag så mitt hjärta blir starkare, större chans för överlevnad av denna sällsynta art. Det är första gången på TIO år som jag åker tåg! Jag kom åt en billig biljett och hemresan blir förhoppningsvis gratis. Det stod ett ensamt tåg på perrongen, förutom ett godståg, så jag kommer nog fram, kanske. Fast jag kanske klassas som gods. Tåget gick 05:40… Not so much Jennie Af Morgondöd i den tiden.

Premiärbloggar på min nya iPad nu som kom igår, premiär tar-kort med den också. Vilken fantastisk liten skapelse! Den blir perfekt till plugget! Nu slipper jag svära mer över minidatorn och dess instabila humör och återkommande nära dödenhotelser och att den föredrar att jobba med filformat som herr Mac Fantasticum vägrar acceptera.

Ett gäng timmar kvar nu och dom ska tillbringas med att försöka få en kycklingpappa-lur och att läsa Samhällskunskap. OM jag kan lugna ner kroppjäveln nån gång vill säga, den går fortfarande på högvarv samtidigt som hjärnan och globollarna hänger på trekvart. Det är tur det finns gps på mobilen, det hjälper mitt mående sjukt mycket att ha koll på vart jag är, för det är inte säkert att lokförarn kör med sanning när han berättar att vi är i Ånge. Phu.

Oj vad trött jag var igår. Det var sjukt mycket svårare att ta sig upp ur sängen till 7 än vad det vara att kliva upp strax före 4 i förrgår. Märkliga kroppjävel. Sket i att vara till besvär och be om hjälp så jag promenerade åter till Odensala på morgonen, underbart väder! Promenerade även hem igen, trots att bästa chefen erbjöd sig att skjutsa hem mig. Men DÅ var kissekroppen trött, benen kändes som bly och det kändes som jag hade en väldigt lustig gångstil och förstås ju mer jag tänkte på hur jag gick desto knepigare blev det. Man ska inte tänka på hur man rör benen, dom brukar kunna fixa det där rätt bra själva utan medveten hjärnverksamhet. Sen att försöka sluta tänka på att tänka på hur benen rör sig är ju lätt… nah.

Hem kom jag tillslut, men svältdöden var nära nära, jäklar vad hungrig jag var. Var tvungen att gå in på Konsum på vägen och köpa med mig en sån plocksallad, fast utan sallad, grönsallad är nog det tråkigaste man kan äta – det blev en massa räkor, kräftstjärtar, kyckling och ägg, dyrt som snor men jag slapp ställa mig vid spisen när jag kom hem i alla fall. Och en svinstark ölkorv vid namn ”explosion” som färdkost de sista 5 minutrarna jag hade hem. Annars hade jag förmodligen i detta nu legat som ett raserat benrangel nånstans längs Hornsgatan.

Somnade åter till filmen jag försökt se två gånger nu. Och vaknade vid 7!? Men det är alldeles för onödigt tidigt att kliva upp, så jag tjurlåg 1,5 timme till bara för att jag kunde. Det hade ju inte mysmästarn Farbror Tilt nåt emot, däremot var han väldigt pratsam och stångades så jag gissar att han haft en händelserik natt som han var tvungen att förtälja för sin matte. Ibland är han inte sådär jättesnygg:

Jag tycker det är fint av kollegor att höra av sig till mig så jag vet vart min arbetsplats kan tänkas infinna sig på morgonkröken när jag börjar. Och så jag vet hur länge jag kan få sova eller icke sova och så jag kan planera på vilket jävla vis jag ska ta mig till stället den står om den inte ställs hos mig, då jag inte har nån egen bil och det inte går bussar före 6 en lördag morgon. Jag ringde och ringde igår kväll, inget svar och upptagettryck. Jag testade även att skriva ett sms, inget svar där heller och det var raderat från mobilen när jag kom till taxin imorse. Ok..?

Så jag klev upp strax före 4 för säkerhets skull trots att jag inte skulle börja jobba förrän 6, jättepigg och nöjd. Ingen taxi stod hos mig – vilket var ganska väntat, så då var det bara att börja promenera mot Odensala, HALV FEM PÅ MORGONEN! 6,5 km som tog drygt en timme. Men jag piggnade till i alla fall och att gå genom en totalt öde och tyst stad är bara så magiskt! Och när jag kom till skogspartierna gjorde birdiesarna mig sällskap med sin morgonsång så jag kunde inte med att ha nån musik i öronen längre. Mys. Men jag undrar fortfarande om jag gjort denna där nåt ont… Ah well.. gratis motion, gratis motion, gratis motion. *intala* Imorrn bitti gör jag promenaden frivilligt, orka tjata och jaga på folk.

Igår var fina fina Jenny och hennes goa wildchilds hit och fikade, så mysigt. Jag fick fina tulpaner och Jennys hemgjorda helt sanslöst underbara fudge och en kattalmanacka av smågrynen. Sötaste! Men jag var nog lite för uppi varv och virrig tror jag av nervositet över Nk-examinationen jag skulle göra senare på kvällen. Värsta jag varit med om på länge. MYCKET värre än matte-examinationen! Huvva! Men det gick BRA!

Haft en powernap på ett par timmar med minitigern nu och snart är det dags att studsa ner igen. Egobilder från dagen, en lördag dag i en taxibil har man inte så mycket annat att göra än att leka med mobilen. Men det blev en bra dag ändå, pengamässigt.

Miss you…

Jag började dagen med att gruva mig, för det är sånt jag gör allra bäst. Jag har gruvat mig ända sen igår över den här saken istället för att ta tag i det redan då, det är till att dra ut på lidandet i det längsta bara för att jag kan, bara för att jag tror att straff i form av total förnedring utfärdas på mig och alla i hela världen kommer att ligga dubbelkvikta av hånskratt om samtalet inte blir som jag vill.

Jag måste riktigt tvinga mig till att lyfta den förbannade luren, som det hette när jag var ung, och snurra 67 varv på en nummerskiva för att komma dit man ville. Slog man fel på varv nummer 66 var det bara att börja om från början igen, inget ”deleta vilken siffra du vill och gör om gör rätt” där inte! Nej, då fick man minsan arbeta med hela kroppen. Numera behöver man bara trycka på en knapp som egentligen inte ens är en riktig knapp i den bemärkelsen ånn those smartfånes, utan en simpel bild på en telefonlur helt enkelt som på nåt magiskt sätt känner av när ett finger petar på den. Sinnessjukt overkligt låter det när jag tänker efter, ungefär som att tänka på hur stort universum är, vilket kan driva mig till komplett vansinne. En smartphone är ungefär som en pekbok för barn, same same… Såna djupa filosofier har jag lite väl ofta, men jag har ju roligt i alla fall i min egna lilla svamliga, utsvävande Grindevärld.

I vilket fall så fick jag inte det svar jag ville ha, lite förnedrad kände jag mig – faktiskt, men jag överlevde och inga hånskratt vad jag hört än. Beror på vart Farbror Tilt befinner sig i och för sig, den jäveln. Lite less blev jag och tappade lite hopp. Strax efter ringde mamma och jag fick tillbaka hoppet igen. Hålla tummar och små-söta-kattassar! För nån timme sen ringde det igen från ett annat ställe som jag mailade till igår med en förfrågan och jag fick åter som jag önskat, det går BRA! Däremot har hälsocentralen lyckats slarva bort ett papper ringde de och berättade idag. Slarvpelle till läkare, jag var tydligen inte den enda som var bortslarvad. Ah well, det är ingen brådska med det, jag vet ju att jag är totally insane i vilket fall.

Tänker på min finaste och önskar att allt ska gå åt rätt håll… nu.

Åter i stada sen i måndags kväll, haft en mysig påsk hemma i Ljusnedal och ja… jag vill bara skrika ut en massa… men det ska jag inte… än. Jag är så tacksam, men jag vet inte vem eller vad jag ska tacka. Det är en angenäm jobbighet för jag känner sån otrolig tacksamhet men jag har ingenstans att göra av den. Idag när jag var ute och gick runt berget hade jag ett leende på läpparna och möttes av leenden och tackade rakt ut i luften flera gånger, för att göra av det NÅNSTANS. Saker går åt rätt håll, det bara flyter på i den riktning jag vill, det är bara några få saker kvar som jag önskar för att jag ska bli helt nöjd. En av dem är rätt övervägande för att resten ska fungera. Det ska jag kolla upp imorrn, men det är gruvsamt. Think positive!

Det har tyvärr varit lite trötta dagar då jag haft den här jäkla förkylningen så passande, men samtidigt inte kunnat hålla mig från att göra en massa saker. Det har varit lite road trippar till bl.a. en totalusel loppis med lurendrejeriannons om att vara gigantisk i lokalbladet Tittat på pappas gamla Super 8-filmer som han fört över till DVD, nostalgi! Så himla roligt men även fruktansvärt vemodigt att se alla som inte finns med oss längre. Jag är så blödig av mig så jag blir alldeles trött på mig själv. Var till Tännäs en kväll och lyssnade till sjukt grym livemusik av Jens Persson och Bill Öhrström, underbart mysigt och trivsamt med bästa sällskapet. Åh, vad jag mådde gott! Var på Veteranskoterräjs, sjukt skoj med skoterdelar som flög hejvilt! Blev bjuden på svamppizza som var god nåt jävulskt av D på G:a Veras och till det ett glas vin och 2 öl därefter, men kattn var alldeles för trötter för att överhuvudtaget komma igång alls den dagen. Mysigt ändå, kan inte bli annat.

Inte bra att blogga såhär sällan, jag tappar stinget då. Nu ska jag krypa ner i sängen och plugga med herr minidator och den randige. Vi kör en smärre bildbomb här i brist på annat. Soluret knäppte jag tidigare i vinter, det får utgöra en symbol för allt bra som händer och är på väg nu helt enkelt.

Ekorren snor fågelmaten utanför fönstret och Tilt blev också kär, i en nalle.

Veteranskoterrejs. Inga våldslyckade bilder direkt, orkade inte trixa med kamerainställningarna och stod lite tokigt till. Men det syns att det var kul i alla fall!

Jag tror både jag och Farbror Tilt låg i feber igår. Jag gjorde det definitivt, men Herr Randig är ju aldrig sen att vara sympatisjuk. Det är ju det bästa som finns när matte innehar horisontalläge. Och ytterst upprörande när hon inte orkar klia magen 24/7 med en protest i form av ”oeh oehhh!!!” vaaaarje gång jag råkade sluta pga djup feberdvala eller annat oväsentligt. Men han spelar sin roll väl och med stor profession som synes.

Det slog bara till igår imorse efter en vakennatt pga mobilen som vibrerade sönder mitt kranium vid halv 4 då jag bekvämt nog använde den som kudde. Och hemska mardrömmar med höga höjder över djupt vatten och bilolyckor nerför stup som väckte mig och höll mig vaken långa stunder. Vad är grejen med höjderna? Låg vaken efter det till ca kl.6 då jag gick upp och gjorde kaffe, jo det gick bra att göra kaffe förutom lockhelvetet som landade på min nakna tass. La mig igen och mardrömsmaratonade lite till och vaknade 54 gånger. Klev upp vid 10 och åt mat och efter det har jag legat som en fullbordad säl och haft funderingar a’la Naturkunskap B om vad som händer i min kropp vid feber och förkylning. Brainwashed. Då vet jag ju i alla fall att NÅT jag läser fastnar. 39 celsiusgrader har jag haft, men alvedon har hjälpt en hel del. Farbrorn jag körde till Umeå i söndags är boven tror jag. För övrigt en riktig Helvetesresa som jag inte ids skriva om med mobilen just nu. Kan bara nämna att jag for från stan strax efter 11 och for efter många om och men och inombordssvordomar tillbaka mot stan först 17:30. På grund av riktigt jävla snöoväder de sista 15 milen och osynlig personal på sjukhuset. Hem gick det bättre tack och lov.

Gårdagen bestod av biljagande, sovande och filmgloing. Tänk vilka förjävla underbara vänner jag har! Efter kilometertrådar  från vänner som frågade sina vänner och kollegor och bekanta åt alla möjliga håll och kanter hela dan och dan innan dess så har jag nu slutligen fått låna bästa Camillas bil hem till paradiset imorrn! Hur underbart är det inte!   Jag har fortfarande inte  klivit ur sängen, men jag måste nog snart studsa upp och göra ett ryck med min sjukdomsosande lekamen så inte väggen av den härliga aromen stoppar Larsonjävel i dörren när han är snäll och kommer och ska ge mig en ytterst viktig underskrift på ett helt fantastiskt papper. Snart får jag åka HEM! ♥ Önskar jag kunde stanna. En dag ska jag åka dit utan att behöva återvända till stan och jag hoppas den dagen kommer snart!

Åh, vilket fint paket jag fick idag! Jag blev så glad! ♥  Senaste The Pushers-skivan serrni. Sjukt bra band! Sjukt bra texter! Sjukt bra låtar! Sjukt snygg booklet! Sjukt snygg sångare med sjukt grym röst! Så iväg och köp erat egna ex nu, sjas sjas! Info om beställning och beställningsmöjlighet finns på deras Facebooksida HÄR! Och på hemsidan ThePushers.com.

Dagen har annars bestått av tvättstuga och ett massivt gäng timmar med finbesök av Cissi som just for hemöver. Åh så skönt med en vän som det går att prata om allt med, från skit till solsken och tråkigheter till tokigheter. Gött i själen. Snart ska jag dessutom åka hem igen, längtar hem på många sätt! Speciellt mycket av en särskild anledning. Behöver bara få låna en bil, så om nån har nån på lager över påskhelgen vore jag evigt tacksam om jag får låna den.

Imorgon blir det fotografering på kvällskvisten, huvva. Med mig själv som motiv, därav huvva. Jag är inte riktigt bekväm med att kameror i trynet även om det på nåt vis såklart är kul också. Fotografen är grym, så det brukar bli bra. Ska bland annat fotas med en tröja som har att göra med ovanstående bild, så det kan ju bara bli bra. Det är som med träning, känns helt åt helvete innan det är gjort.